Malins liv:

Nu är jag helt tom i mitt huvud. Jag såg en bild idag, en bild som fick hela min dag att bli förstörd. Jag hitta en bild på mig och Tommy och Theo. Det kändes som att nån slet ut mitt hjärta, tände eld på det, släckte elden med en brandyxa, hände upp o torka det, och sen satte eld på det igen.

Trodde jag hade gjort mig av med allt sånt där. Trodde alla bevis på att han existerat på ett annat sätt än Theos pappa

var borta. Jag kan inte hjälpa det, men jag hatar honom så grymt mycket.

Jag försöker att inte hata honom, jag försöker vara trevlig, men jag kan inte, och det får mig ju att känna mig som den uslaste människan av oss båda. Han kan ju va trevlig mot mig, han kan ju hjälpa mig med vissa saker.....

Varför kan inte jag?

Det värsta är, att än idag kommer det fram nya saker som får mig att hata honom ännu mer. Saker som jag inte orkar konfrontera honom med, för det spelar lixom inte direkt nån roll längre, men som ändå får mig att vilja spotta han i ansiktet varje gång han kliver innanför dörren när han lämnar eller ska hämta Theo.

Ena stunden är jag så jävla stark, den andra är jag så fruktansvärt svag....... När ska mitt inre släppa allt det här?

Jag har kämpat som en dåre, och jag har kommit långt, men det är nått som säger mig att jag inte fick mitt avslut.

Jag fick aldrig mina svar.

Jag måste bara försöka komma till insikt med att jag aldrig kommer få några svar, och jag kommer aldrig få det avslut jag vill ha, för då skulle han varit borta ur mitt liv från dag 1.

Usch vilket tråkigt blogginlägg :s Men aja. Jag kan ju inte vara på topp jämt ;D

Tills nästa gång: Älska och låt dig älskas. Du vet aldrig när du förlorar det som du håller kärt!

Theo vakna klockan 6 imorse.Det va bara att kliva upp och se glad nu, vi åt frukost och sen tog vi en promenad till dagis. Det va ju sådär SKITKALLT ute :/

Jag har haft en sån där lite halv dålig natt. Vakna många gånger

och sprang upp ock kräktes. Några gånger kom det blod, men det är nog ingen fara.

Nu slängde jag iaf cellgifterna åt helvete. Orkar inte mer. Orkar inte vara trött och illamående längre.

Orkar inte vara irriterad på Theo för att han kommer o vill leka med mig. Medicinerna gjorde mig till en hemsk

mamma.

Kommer det tillbaka är det nått jag får ta då. Nu vill jag ha en underbar jul med min son, vänner och familj.

Jag måste få ha en paus. Paus från tester, mediciner, läkare, sköterskor och allt som har med cancer att göra.

Jag är ganska splittrad i mig själv just nu. Jag har inte riktigt hittat hem än. Jag är fortfarande vilse.

Fast det känns som att jag har nära hem, men jag hittar inte riktigt dörren.

Jag känner mig delad inför det liv jag lever. Inför dom val jag gjort. Jag borde inte må dåligt, för jag mår så mycket bättre, men jag förlorade inte bara min sambo, jag förlorade min bästa vän =(

Och jag saknar honom som vän, men hatar honom som människa. Jag kan inte vara som jag borde mot honom.

Han förstörde mig, och det tog tid att laga ihop mig.

Det som gör mest ont är att han inte förstår min ilska och mitt hat gentemot honom. Han kommer aldrig förstå vad det va han gjorde.

Aja livet går vidare, men vissa saker grubblar jag över fortfarande, och kommer nog göra det ett tag till.

Jag har glädje i mitt liv ändå! Min son, N, mina vänner och min familj <3

Aja nu ska jag nog ta o städa o diska o vika tvätt =)

Tills nästa gång: Älska och låt dig älskas!