Malins liv:

jag har börjat kallat den för "dagen" . 30:e okt, en hemsk påminnelse om verkligheten.
Men jag tycker verkligheten har visat sig lite väl mycket för mig på senaste tiden.
Jag går tillbaka till minnen i mitt liv som jag tror jag tycker vara fina, eller jag gör dom fina, för att
kunna undkomma verkligheten jag lever i ibland.Utan min älskade Jonas, mina vänner, min familj och min
hund hade jag nog inte vart där jag är idag. Rädslan av att faktiskt tänka på att det är mycket skönare
under jord skrämmer mig. Saknaden av Erik har inte minskat, utan tvärtom. Tryggheten min försvann ju.
 Så mycke han tog med sig ner i sin grav av mig har ingen människa tagit, jag känner mig bestulen.
Många av mina vänner undrar varför jag har kontakt med Tom fortfarande, och det låter kanske lite löjligt,
Men jag är rädd att ännu en människa ska få lämna mig, ännu en människa som stått mig så nära, som hjälpt
mig med en rätt så stor bit av mitt liv.
Jag kämpar för att inte Jonas kommer att lämna mig. Ibland känns det som att jag stöter bort honom. Och jag vill inte det, jag älskar honom så mycket. Och jag hoppas jag en dag kommer att få ge honom lika mycke stöd, mod och tålamod som han ger mig idag. Han är just den killen jag vill spara pengar och köpa ett hus med, skapa en framtid med där vi båda kan trivas.
Okej, 3 dagar kvar tills värsta dagen i mitt liv. Jag har tagit åt mig så mycke jobb jag bara kunnat för att jag ska få slippa tänka. Men rädslan att min sorg tar överhand är enorm. Men jag vet med mig själv att den aldrig tar överhand sålänge jag har folk runt omkring mig. Jag vill inte släppa sorgen och saknaden fri. För jag vet inte vad den kommer att kunna göra med mig när den väl är fri.

Jag ska försöka vara tacksam för den tiden jag fick med Erik. Men sorgen över dom dagar jag fölorat med honom gör de så svårt.
Jag hoppas att jag en dag kan bli lika stark som min mormor och min mamma. Att jag en dag kan stå för orden
"Jag försökte i alla fall"


/Malin