Hej cancer!
Hej Cancer!
Jag bestämde mig för att överleva dig, och jag har kommit en bit på vägen, men jag antar att vår resa tillsammans inte är slut än.
Jag satt och tänkte på hur livet skulle se ut för människor runt omkring mig om jag inte vinner kampen emot dig. Jag vart hemskt hemskt rädd. Jag är fortfarande hemskt rädd. Men jag kom mest till insikt med vad jag skulle sakna. Att bli tvingad att lämna min son, gör mig så rädd att jag skakar när jag tänkte på det.
Att inte få se honom växa upp, att aldrig få se det där underbara älskade leendet han ger mig varje morgon när han sträcker ut sina armar mot mig för att starta ännu en dag med mig.
Jag känner mig ensam, fast jag har så mycket människor runt omkring mig. Jag har ju verkligen fått se vilka som är av betydelse i mitt liv efter den dagen jag fick diagnosen. Bröstcancer. Nej men jag är ju så ung, jag borde väl inte ha det. Eller nej, hon ljuger säkert....
Titta på ena mitt bröst, och se om jag ljuger.
Jaha, jag var ju inte lätt och leva med innan, så hur ska jag kunna hitta någon som vill leva med nån som är både sinnesjuk och dessutom har ett fult bröst?
Så Cancer, kan vi spola tillbaka tiden? Så kanske du kan välja att inte inta min kropp och själ.
Under tiden jag ätit mediciner, har jag skämts så fruktansvärt för att jag önskat och hoppats att få slippa ibland. Kräkningar, huvudvärk, trötthet, humörsvängninar och mest av allt ont i hela kroppen är vardag.
Men Du har ju även krypit dig in i min själv o hjärta och gjort nånting.
Jag har varit så likgiltig mot vissa människor jag älskar. Jag har varit kall även fast jag innerst inne bryr mig.
Jag är trött på allt medlidande. Jag är trött på frågor. Jag är trött på Dig Cancer. Du förstör mig, mer än va du är tillåten att göra.
Älska och låt dig älskas.... Hur lätt är det då? Nej, inte direkt. Jag väntar väl på att Mr Right ska komma o rädda mig, men finns han?
Allt faller i bitar, och jag måste bara hitta styrkan att kämpa vidare... Igen....
Tills dess kommer jag vara lite bitter.... Faktiskt....